Archive | August, 2013

Instagram

15 Aug

Hejhej, hoppas ni gillat de lite med jobbade inläggen här under :)

Som ni kanske sett bloggar jag inte så mycket här längre, men vill ni ändå följa mig och min bakning är det numera fritt fram att följa mig på instagram! Smilla_luuk heter jag där och jag lägger mat/bakbilder och bilder ur mitt privatliv. Här är några av mina senaste bilder!

20130811-121332.jpg

20130811-121358.jpg

20130811-121416.jpg

20130811-121442.jpg

Att baka

14 Aug

För några dagar sedan när jag kom hem från skolan, insåg jag att jag var helt ensam i hela huset. Det händer väldigt sällan och jag tänkte att jag måste ta tillfället i akt, så jag skruvade upp Håkan Hellström på högsta volym och satte ugnen på 225 grader. Jag plockade fram skålar, elvisp och ingredienser, kollade igenom några kokböcker och bestämde mig för att baka hasselnötsrutor. Ett av de första momenten i receptet är att man ska hacka hasselnötter till ett grovt pulver, så jag tog fram en skärbräda och en näve hasselnötter och började hacka.

Jag är en riktigt effektiv person. Nästan lite sådär jobbigt effektiv. Ni vet, en sådan där person som gör läxorna på tunnelbanan och som lägger fram en snygg outfit kvällen innan. En sådan där person som ställer klockan en timme tidigare på morgonen och passar på att träna innan man går till skolan och som handlar mellanmål på lunchrasten. Jag tror ni fattar, jag är en sådan där jobbig jävel som alltid strävar efter att kunna slå minst tre flugor i en smäll.

Att baka är riktigt ineffektivt. Dels kostar ingredienserna ofta mer än vad själva bakverket är värt och dels tar det en himla massa tid. I alla fall om man bakar noga och grundligt. Det gör jag.

Så, det faktum att jag ställde mig och bakade trots att jag hade en hel hög med ogjorda läxor på skrivbordet och trots ineffektiviteten, var ganska oväntat. Det var också rätt så dumt, med tanke på att jag sedan behövde plugga tills klockan var långt över midnatt. Men ändå. Det finns någonting med bakning som tilltalar mig på ett sätt som inget annat gör och ibland känner jag bara att jag måste baka, på samma sätt som när man blir törstig och måste dricka. För några dagar sedan inföll ett sådant ögonblick, vilket resulterade i att jag plötsligt fann mig själv framför en skärbräda och några hasselnötter, istället för framför kemiboken.

Jag vet inte om jag är galen, men det finns någonting oerhört fint med att hacka. Bara ljudet av att hacka hasselnötter får mig att slappna av, ljudet sätter mig som i trans. Först uppstår ett litet krispigt ljud, ungefär som när man bryter en cornflake på mitten, när eggen skär genom nötens yttersta skal. Sedan själva knaket, när hasselnöten spricker och går itu, och till sist det dova ljudet av den tunga kniven som tar i skärbrädan. Och så igen. Och igen. Händerna bara utför den enformiga, monotona rörelsen och själv står man och tänker, samtidigt som ljudet av knäppande, knakande hasselnötshackande blandas med ljudet av Håkan Hellströms nya singel.

Och det går så långsamt. En nöt i taget, ett krasch, ett knäpp och en duns. Men det är så mysigt att det inte spelar någon roll att det är ineffektivt. Man liksom glömmer vad klockan är, man till och med glömmer att tid existerar. Ställer kroppen på autopilot och koncentrerar sig på allt det där som egentligen är viktigast. Tankarna. Livet.

En och en halv timme tog det. Att göra kakorna alltså. En och en halv timme, det är riktigt mycket tid om man är effektiv. Det var jag inte.

Kakorna blev i och för sig goda. Riktigt goda. Och jag hann gå igenom lite av livet, innan timern pep och det var dags att ta ut plåten. Det kanske man kan kalla effektivt? Att hinna gå igenom sitt liv. Jag vet inte. Bra var det i alla fall. För hjärtat och för huvudet. Jag tror att man måste få vara lite ineffektiv ibland, för att sedan kunna vara effektiv igen. Jag tror att man behöver kunna unna sig att släppa allt, för att ta fram en skärbräda och förlora sig in i det kraschande, knäppande, dunsande ljudet av hasselnötskärnor som går mitt itu.

Att vara både vuxen och barn på en och samma gång

13 Aug

Jag är exakt femton år, sju månader och 27 dagar. För fem år sedan gick jag i fyran och hade precis lärt mig skriva mitt namn i skrivstil, och om fem år har jag förmodligen flyttat hemifrån. Jag är precis mitt emellan barn och vuxen, jag står med ena foten i barnvärlden och den andra i vuxenvärlden, alldeles strax redo att ta steget över till andra sidan.

Mitt i detta enorma kliv har jag skrivit en bok. Suttit och knapprat på min dator på helgerna och läst korrektur långt in på nätterna. Jag har även pluggat mig till betyg jag är enormt stolt över och dessutom har jag umgåtts med mina fina vänner så fort jag fått en minut över.

Ibland har det har varit svårt. Det är nog alltid svårt att vara mitt emellan, men kanske lite extra svårt om man (förutom allt obligatoriskt) skriver en bok när man är femton. Då blir det lätt så att H2SO4, connaître, bakdrömmar och det senaste skvallret blandas ihop i ett enda virrvarr i huvudet, samtidigt som kroppen flänger runt från ställe till ställe i hopp om att så fort och skonsamt som möjligt hamna på vuxensidan.

Jag vill hoppa jämfota över den magiska gränsen. Jag vill inte längre stå mitt emellan, just exakt nu vill jag ta steget helt och fullt för jag vet vad som kan vänta en när man är klar med alla logaritmer och franskaverb. Genom att ha skrivit kontrakt med ett av Sveriges största bokförlag har jag fått nosa på det som finns på andra sidan och jag vill ha mer. Jag vill skriva fler böcker och jag vill öppna café och jag vill ha ett eget bak-tv-program. Jag vill bli vuxen, och allra helst vill jag bli det nununu.

Fast kanske ska man passa på att njuta medan man flyter omkring i mitten, för ibland är det rätt så underbart. Till exempel det ögonblicket då man för sista gången lyssnar på rektorns tal och sedan, i armkrok med två av sina bästa kompisar, lämnar grundskolan för gott. Eller när man sitter under ett plåttak mitt i sommarnatten och ljudet av regnsmatter blandas med tonerna från en lite ostämd gitarr och tolv hesa sångröster (varav fyra är i målbrottet).

Ja, kanske borde jag njuta av att vara mitt emellan. Jag är ju faktiskt inte vuxen än. Inte barn heller. Jag är exakt femton år, sju månader och 27 dagar.

Hur man skriver “Smilla bakar glutenfritt”

12 Aug

Man börjar med att baka något man bakat tusen gånger innan, men den här gången gör man det så exakt det bara går. Och samtidigt som man bakar, försöker man skriva ner precis allt man gör på en gul post-it-lapp.

En nypa salt extra. Hur stor nypa? Ett kryddmått ungefär.
Rafs rafs, ner på post-it-lappen.

När man bakat klart och konstaterat att bakverket blev precis sådär fabulöst som det brukar bli, då går man ned till sitt rum, med den smörkladdiga, gula post-it-lappen i högsta hugg. Sedan sätter man sig framför datorn och försöker skriva ned exakt hur man gjorde, man försöker att berätta hur det gick till när de tio ingredienserna blev till femton ståtliga muffins. Det är svårt, för fast än att man koncentrerat sig så på att verkligen notera allt man gör, så har händerna ibland gått av bara farten. Men man anstränger sig att verkligen försöka minnas, och tillslut har man ett recept framför sig.

När man är klar lägger man receptet i en mapp på datorn som heter ”typ färdiga texter” och efter någon månad öppnar man mappen och dokumentet igen, för att läsa igenom och se om det man skrev med kladdiga fingrar är begripligt. Ofta är det det. Men ibland är det det inte. Ibland är det bara en massa osammanhängande ord och baktermer.

”Vispa snabbt men inte fluff!”
”Hasselnöttskrosset, pulverform som sand”
”Ugnen hyfsat länge!”

Vi de tillfällena, då bakar man igen.

Sedan skriver man fem lite längre texter. Texter som inte är recept, utan mer historier. Tips.

Dessa texter skriver man när man får inspiration, när man känner att de vill ut ur kroppen. Då sätter man sig framför datorn och låter orden flöda. Låter fingrarna dansa över tangentbordet. Och precis när man trycker på spara, då känns texterna helt klockrena och man är sådär glad att det bara spritter i kroppen. Orden som suttit instängda i flera månader, ja kanske till och med flera år, de är äntligen fria och man känner mest för att blåsa upp en ballong och fira.

Men även dessa texter går man tillbaka till någon månad senare, och när man öppnar dokumenten igen, då inser man att texterna inte alls var sådär klockrena som man hade hoppats på. Man inser att man måste bearbeta texterna, så man både skriver till och stryker långa stycken, som man sedan skriver om, ångrar och tar tillbaka. Man undrar om det man skriver är för personligt. Kanske för privat? Eller kanske för stelt? Tillintetsägande? Man försöker få ner det allra viktigaste, det som är mest relevant, på ett visst antal tecken.

När ”typ färdiga texter”-mappen sedan är full, då skickar man den till sin förläggare. Man går med fjärilar i magen och väntar spänt på vad hon ska tycka. I väntan känns det som om man just sjungit den sista tonen i en “Idol”-audition och nu står tyst och väntar på vad juryn ska tycka. Man har skickat iväg sina finaste älsklingar rakt ut i den oändliga cyberrymden, ut i det okända, och man har ingen aning om hur de ska landa. Det är läskigt. Men spännande.

Efter ett tag åker man på ett möte och där får man höra att det man skrivit är bra. Man slappnar av för första gången på flera dagar och man ler lite inombords för att det är så konstigt att här sitter en flicka på femton år som har knapprat hemma på sin dator och fått ihop något som en riktig förläggare gillar. När man sitter vid bordet i Norstedtshuset med en nästan orörd kaffekopp framför sig, så nyper man sig lite försiktigt i armen under bordet för att se så att man verkligen är vaken. Att man inte drömmer. För just precis i den stunden känns det som om man lever en dröm och man vill aldrig aldrig vakna.

På mötet får man ett häfte med alla de texter man skrivit, fast lite ändrade. Man tar med sig häftet hem och så ändrar man i ändringarna tills man är nöjd. Ibland, medans man ändrar, så får man ångest. Då vill man bara stryka vartenda ord och börja om på nytt. Fast man vet att det inte går, så istället för att ta fram pappersstrimlaren lägger man häftet på ett säkert ställe och så gör man något annat. Tills det känns bra igen.

Under tiden provbakar förläggaren alla recepten, för att se att de verkligen är begripliga och att de funkar. Och när både recepten och texterna fått tummen upp, då läggs de in ihop till själva boken. Bilder och texter och tipsrutor och gradantal sätts ihop av en otroligt duktig formgivare. Formgivaren är även illustratör, så hon ritar och pysslar och gör boken till en bok.

Efter det får man korrekturet, det är boken, printad på A3-papper. Det är allt det jobb man har lagt ner, komprimerat till 76 sidor. Det är både ångest och glädje. Ångest för att man inser att boken i stora drag redan är klar. Det går varken att ta bort något recept eller lägga till någon text. Glädje för att det blivit så fint. När man för första gången bläddrar i korrekturet, och inser att det är så underbart vackert att man nästan får gåshud, då känns det bra. Som om allt fallit på plats.

Trodde man ja.

För när man tittar närmre hittar man en massa fel. Och det är det som korrekturet är till för, korrekturet finns där så att man ska upptäcka alla dessa fel, innan boken går i tryck.
Alla kommande lov spenderar man med korrekturet, sin bästa vän och sin värsta fiende. Man sitter sent in på nätterna och pillar med blyertspenna. Man stryker, kommenterar, lägger till.

Man skickar in det pillade korrekturet och efter några veckor kommer ett nytt förslag. Man sitter och pillar minst lika länge i det nya förslaget och när man lämnar in det får man ytterligare ett nytt förslag. Och sedan pågår det så, tills alla är nöjda. Det tar sin tid. Man spenderar många eftermiddagar vid skrivbordet och den tjocka korrekturhögen. Och då och då tänker man att detta är helt surrealistiskt. Man tänker hur sjukt det är att man sitter med något som kommer att bli ens egna bakbok. Ens dröm, fast i konkret form istället för abstrakt.

Efter allt korrekturläsande är man klar. Då skickas allt till ett tryckeri och då finns det ingenting man kan göra. Allt pillande med blyertspenna är slut. Inte ett enda ord går att ändra, allt är hugget i sten. Printat på papper.

Det tar flera månader innan man får den från tryckeriet. Innan man håller den i sin hand och så försiktigt man bara kan, öppnar upp den för första gången. Doften av nytryckt papper slår emot en och det knakar lite i de orörda pärmarna. Man bläddrar några sidor och inser att ja – vartenda ord man skrivit, det står där. I en bok. Som är ens egna.

Och man får nästan svindel bara av att tänka på det.

Det allra första mötet

11 Aug

En kall februaridag för ett och ett halvt år sedan gick jag, Smilla 14 år, på vingliga klackskorsfötter upp för den kullerstensväg som leder till Norstedtshuset. Bredvid mig gick min mamma, vi skulle träffa en person som jobbar med böcker. En person som läst min blogg och tyckte att jag och mina glutenrecept var bra. Kanske till och med så bra att jag och mitt glutenfria liv skulle kunna bli en kokbok.

Hela den stapplande vägen upprepade jag för mig själv att detta bara var ett kul möte, så att jag inte skulle bli för besviken om det inte blev någon bok av det. Men trots mitt mantra hade jag ändå tusen miljarder förväntansfulla fjärilar som fladdrade runt i min mage. Tusen fjärilar som fick mig att vilja hoppa och skutta av glädje, trots att jag inte hade fått något mer än några rader som föreslog ett möte.

När vi väl kom fram knackade jag på den stora porten, trots att den var olåst och att det bara var att stiga på. Vi var lite tidiga, så vi fick vänta vid receptionen. Jag satt i en av de två fåtöljerna med min marinblåa dunjacka på mig och svettades, dels av nervositet och dels av värmeslag (jag glömde ta av dunjackan när vi kom in, min hjärna kopplade inte så långt).

Efter några minuter kom bokpersonen. Sofia hette hon och hon hade bakat en glutenfri kladdkaka till oss. Vi pratade i någon timme och hon var jättesnäll och jag var jätteglad. Hon lovade inget, förutom att själv försöka övertala cheferna att Sverige behövde en rolig, inspirerande, glutenfri bakbok. Det räckte gott och väl för mig.

På vägen hem dansade jag ner för kullerstensvägen och jag höll på att vricka mina klackskorsfötter, men det gjorde ingenting för att de tusen fjärilarna och skrattet i magen dämpade smärtan. Min bakboksdröm jag haft så länge jag kunnat minnas, skulle förhoppningsvis gå i uppfyllelse och det var bara för bra för att vara sant.

Jag, Smilla Luuk 15 år

10 Aug

Vem är egentligen den leende tjejen som håller i en hallontårta? Jag har redan skrivit ett författarporträtt som finns här, men det handlar mest om mig i förhållande till min bakning. Vem är när jag inte bakar?

Jag är en Stockholmstjej på femton år. Det tar trettioen minuter för mig att fixa iordning mig på morgnarna och jag äter helst två (glutenfria) knäckemackor med ost på till frukost. Jag skrattar mycket och är positiv till det mesta, min livsfilosofi är att ja alltid är roligare än nej. När jag inte bakar är jag med mina underbara vänner. Vi brukar äta god mat och prata om livet, alternativt gå omkring och fingra på lite för dyra saker i fina butiker, eller vara utomhus och ha kul tills solen gått ner. Jag är väl i stort sett som de flesta andra tonåringar.

Jag är en väldigt kreativ och rastlös person. Mina fingertoppar kliar konstant och jag letar alltid efter nya saker att göra. Jag uttrycker mig via sociala medier, bakning och musik. Gärna kombinerat, när jag är ensam hemma. Sedan drygt ett år tillbaka har jag pysslat med att göra en glutenfri kokbok för Rabén & Sjögren. Det är lite coolt, liksom 15 och författare. Som 16 and pregnant men bra. Inte dåligt.

Av våra fyra årstider tycker jag allra mest om sommaren, för på sommaren kan man plocka bär direkt från busken, bränna hotdogs på engångsgrillar mitt i natten och cykla så snabbt att fartvinden gör en tårögd och man känner sig fri.

Den bästa stunden förra sommaren var när jag och min vän försökte sova på hennes tak. Det gick inte, för att taket var hårt och vi hade kolsyra i venerna och fjärilar i magen. Så, istället för att sova gick vi ut på promenad, fast än att klockan var långt över midnatt. På vår promenad såg vi solen gå både ner och upp över Danderydsvillorna, vi låg på en grusväg och skrattade och pratade, och så pallade vi körsbär som inte riktigt mognat än.

Jag hoppas att den här sommaren kommer bli minst lika bra. Om inte bättre. För visst är det väl så, att när man är femton år blir livet bara bättre och bättre för varje dag som går? Det känns i alla fall som det. Och om det stämmer kommer den här sommaren att bli grym.

Det var lite om mig. En helt vanlig tonåring som gått och blivit författare (omg så crazy). Känner ni mig lite bättre nu? Om inte, så gör det inget för jag kommer att hänga här i flera dagar framöver. Stay tuned.

/Smilla

Lite inlägg

10 Aug

Hejhej! I början av sommaren bloggade jag under några dagar på ett annat forum, i samband med mitt boksläpp. Dock var det inte så många som läste på den sidan, så jag tänkte att jag de kommande dagarna skulle publicera inläggen här med! Hoppas ni gillar det.

Signering i Sigtuna!

1 Aug

Hej allihopa! Hoppas det är bra med er och att ni njuter av sommarens sista veckor (och bakar mycket).

Jag har en superrolig sak att berätta! Den 18:de augusti mellan 12:00 och 14:00 ska jag ha en boksignering i Sigtuna bokhandel. Just då pågår Sigtuna Litteraturfestival och jag är en del av den. Kom förbi och köp min bok, få den signerad och stå och snacka lite med mig! Jag utlovar tips och massa kramar! Komkomkom!

29687613_O_1