Hur man skriver “Smilla bakar glutenfritt”

12 Aug

Man börjar med att baka något man bakat tusen gånger innan, men den här gången gör man det så exakt det bara går. Och samtidigt som man bakar, försöker man skriva ner precis allt man gör på en gul post-it-lapp.

En nypa salt extra. Hur stor nypa? Ett kryddmått ungefär.
Rafs rafs, ner på post-it-lappen.

När man bakat klart och konstaterat att bakverket blev precis sådär fabulöst som det brukar bli, då går man ned till sitt rum, med den smörkladdiga, gula post-it-lappen i högsta hugg. Sedan sätter man sig framför datorn och försöker skriva ned exakt hur man gjorde, man försöker att berätta hur det gick till när de tio ingredienserna blev till femton ståtliga muffins. Det är svårt, för fast än att man koncentrerat sig så på att verkligen notera allt man gör, så har händerna ibland gått av bara farten. Men man anstränger sig att verkligen försöka minnas, och tillslut har man ett recept framför sig.

När man är klar lägger man receptet i en mapp på datorn som heter ”typ färdiga texter” och efter någon månad öppnar man mappen och dokumentet igen, för att läsa igenom och se om det man skrev med kladdiga fingrar är begripligt. Ofta är det det. Men ibland är det det inte. Ibland är det bara en massa osammanhängande ord och baktermer.

”Vispa snabbt men inte fluff!”
”Hasselnöttskrosset, pulverform som sand”
”Ugnen hyfsat länge!”

Vi de tillfällena, då bakar man igen.

Sedan skriver man fem lite längre texter. Texter som inte är recept, utan mer historier. Tips.

Dessa texter skriver man när man får inspiration, när man känner att de vill ut ur kroppen. Då sätter man sig framför datorn och låter orden flöda. Låter fingrarna dansa över tangentbordet. Och precis när man trycker på spara, då känns texterna helt klockrena och man är sådär glad att det bara spritter i kroppen. Orden som suttit instängda i flera månader, ja kanske till och med flera år, de är äntligen fria och man känner mest för att blåsa upp en ballong och fira.

Men även dessa texter går man tillbaka till någon månad senare, och när man öppnar dokumenten igen, då inser man att texterna inte alls var sådär klockrena som man hade hoppats på. Man inser att man måste bearbeta texterna, så man både skriver till och stryker långa stycken, som man sedan skriver om, ångrar och tar tillbaka. Man undrar om det man skriver är för personligt. Kanske för privat? Eller kanske för stelt? Tillintetsägande? Man försöker få ner det allra viktigaste, det som är mest relevant, på ett visst antal tecken.

När ”typ färdiga texter”-mappen sedan är full, då skickar man den till sin förläggare. Man går med fjärilar i magen och väntar spänt på vad hon ska tycka. I väntan känns det som om man just sjungit den sista tonen i en “Idol”-audition och nu står tyst och väntar på vad juryn ska tycka. Man har skickat iväg sina finaste älsklingar rakt ut i den oändliga cyberrymden, ut i det okända, och man har ingen aning om hur de ska landa. Det är läskigt. Men spännande.

Efter ett tag åker man på ett möte och där får man höra att det man skrivit är bra. Man slappnar av för första gången på flera dagar och man ler lite inombords för att det är så konstigt att här sitter en flicka på femton år som har knapprat hemma på sin dator och fått ihop något som en riktig förläggare gillar. När man sitter vid bordet i Norstedtshuset med en nästan orörd kaffekopp framför sig, så nyper man sig lite försiktigt i armen under bordet för att se så att man verkligen är vaken. Att man inte drömmer. För just precis i den stunden känns det som om man lever en dröm och man vill aldrig aldrig vakna.

På mötet får man ett häfte med alla de texter man skrivit, fast lite ändrade. Man tar med sig häftet hem och så ändrar man i ändringarna tills man är nöjd. Ibland, medans man ändrar, så får man ångest. Då vill man bara stryka vartenda ord och börja om på nytt. Fast man vet att det inte går, så istället för att ta fram pappersstrimlaren lägger man häftet på ett säkert ställe och så gör man något annat. Tills det känns bra igen.

Under tiden provbakar förläggaren alla recepten, för att se att de verkligen är begripliga och att de funkar. Och när både recepten och texterna fått tummen upp, då läggs de in ihop till själva boken. Bilder och texter och tipsrutor och gradantal sätts ihop av en otroligt duktig formgivare. Formgivaren är även illustratör, så hon ritar och pysslar och gör boken till en bok.

Efter det får man korrekturet, det är boken, printad på A3-papper. Det är allt det jobb man har lagt ner, komprimerat till 76 sidor. Det är både ångest och glädje. Ångest för att man inser att boken i stora drag redan är klar. Det går varken att ta bort något recept eller lägga till någon text. Glädje för att det blivit så fint. När man för första gången bläddrar i korrekturet, och inser att det är så underbart vackert att man nästan får gåshud, då känns det bra. Som om allt fallit på plats.

Trodde man ja.

För när man tittar närmre hittar man en massa fel. Och det är det som korrekturet är till för, korrekturet finns där så att man ska upptäcka alla dessa fel, innan boken går i tryck.
Alla kommande lov spenderar man med korrekturet, sin bästa vän och sin värsta fiende. Man sitter sent in på nätterna och pillar med blyertspenna. Man stryker, kommenterar, lägger till.

Man skickar in det pillade korrekturet och efter några veckor kommer ett nytt förslag. Man sitter och pillar minst lika länge i det nya förslaget och när man lämnar in det får man ytterligare ett nytt förslag. Och sedan pågår det så, tills alla är nöjda. Det tar sin tid. Man spenderar många eftermiddagar vid skrivbordet och den tjocka korrekturhögen. Och då och då tänker man att detta är helt surrealistiskt. Man tänker hur sjukt det är att man sitter med något som kommer att bli ens egna bakbok. Ens dröm, fast i konkret form istället för abstrakt.

Efter allt korrekturläsande är man klar. Då skickas allt till ett tryckeri och då finns det ingenting man kan göra. Allt pillande med blyertspenna är slut. Inte ett enda ord går att ändra, allt är hugget i sten. Printat på papper.

Det tar flera månader innan man får den från tryckeriet. Innan man håller den i sin hand och så försiktigt man bara kan, öppnar upp den för första gången. Doften av nytryckt papper slår emot en och det knakar lite i de orörda pärmarna. Man bläddrar några sidor och inser att ja – vartenda ord man skrivit, det står där. I en bok. Som är ens egna.

Och man får nästan svindel bara av att tänka på det.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks

No comments yet

Leave a Reply