Att baka

14 Aug

För några dagar sedan när jag kom hem från skolan, insåg jag att jag var helt ensam i hela huset. Det händer väldigt sällan och jag tänkte att jag måste ta tillfället i akt, så jag skruvade upp Håkan Hellström på högsta volym och satte ugnen på 225 grader. Jag plockade fram skålar, elvisp och ingredienser, kollade igenom några kokböcker och bestämde mig för att baka hasselnötsrutor. Ett av de första momenten i receptet är att man ska hacka hasselnötter till ett grovt pulver, så jag tog fram en skärbräda och en näve hasselnötter och började hacka.

Jag är en riktigt effektiv person. Nästan lite sådär jobbigt effektiv. Ni vet, en sådan där person som gör läxorna på tunnelbanan och som lägger fram en snygg outfit kvällen innan. En sådan där person som ställer klockan en timme tidigare på morgonen och passar på att träna innan man går till skolan och som handlar mellanmål på lunchrasten. Jag tror ni fattar, jag är en sådan där jobbig jävel som alltid strävar efter att kunna slå minst tre flugor i en smäll.

Att baka är riktigt ineffektivt. Dels kostar ingredienserna ofta mer än vad själva bakverket är värt och dels tar det en himla massa tid. I alla fall om man bakar noga och grundligt. Det gör jag.

Så, det faktum att jag ställde mig och bakade trots att jag hade en hel hög med ogjorda läxor på skrivbordet och trots ineffektiviteten, var ganska oväntat. Det var också rätt så dumt, med tanke på att jag sedan behövde plugga tills klockan var långt över midnatt. Men ändå. Det finns någonting med bakning som tilltalar mig på ett sätt som inget annat gör och ibland känner jag bara att jag måste baka, på samma sätt som när man blir törstig och måste dricka. För några dagar sedan inföll ett sådant ögonblick, vilket resulterade i att jag plötsligt fann mig själv framför en skärbräda och några hasselnötter, istället för framför kemiboken.

Jag vet inte om jag är galen, men det finns någonting oerhört fint med att hacka. Bara ljudet av att hacka hasselnötter får mig att slappna av, ljudet sätter mig som i trans. Först uppstår ett litet krispigt ljud, ungefär som när man bryter en cornflake på mitten, när eggen skär genom nötens yttersta skal. Sedan själva knaket, när hasselnöten spricker och går itu, och till sist det dova ljudet av den tunga kniven som tar i skärbrädan. Och så igen. Och igen. Händerna bara utför den enformiga, monotona rörelsen och själv står man och tänker, samtidigt som ljudet av knäppande, knakande hasselnötshackande blandas med ljudet av Håkan Hellströms nya singel.

Och det går så långsamt. En nöt i taget, ett krasch, ett knäpp och en duns. Men det är så mysigt att det inte spelar någon roll att det är ineffektivt. Man liksom glömmer vad klockan är, man till och med glömmer att tid existerar. Ställer kroppen på autopilot och koncentrerar sig på allt det där som egentligen är viktigast. Tankarna. Livet.

En och en halv timme tog det. Att göra kakorna alltså. En och en halv timme, det är riktigt mycket tid om man är effektiv. Det var jag inte.

Kakorna blev i och för sig goda. Riktigt goda. Och jag hann gå igenom lite av livet, innan timern pep och det var dags att ta ut plåten. Det kanske man kan kalla effektivt? Att hinna gå igenom sitt liv. Jag vet inte. Bra var det i alla fall. För hjärtat och för huvudet. Jag tror att man måste få vara lite ineffektiv ibland, för att sedan kunna vara effektiv igen. Jag tror att man behöver kunna unna sig att släppa allt, för att ta fram en skärbräda och förlora sig in i det kraschande, knäppande, dunsande ljudet av hasselnötskärnor som går mitt itu.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks

No comments yet

Leave a Reply